Häromveckan hade min moster och hennes man tioårig bröllopsdag.
De gifte sig hemligt och berättade på festen de anordnat efter.
Jag kände att jag ville ge en personlig present och hittade ett fint citat som jag valde att brodera till ett kuddfodral. Endast 24 år gammal med endast lite kunskap från syslöjden och höggravid körde jag på.
Det blev så bra. Jag blev så nöjd. Pinsamt nöjd. För faktiskt så klarade jag inte av att skiljas från den och ge bort den.
Den fick agera prydnad ett tag i mitt hem istället.
Men så tids nog hamnade den i kuddfodralsförvaringen och har inte kommit fram sedan dess.
Nu när det gått tio år så kände jag att det var dags.
Jag tvättade upp den, beställde hem knappar och sydde i som aldrig blev gjort tidigare, och stoppade i en kudde. Slängde den på sängen för att fota som minne.
Och det var så nära att den fick ligga kvar. Den passade ju så bra där.
Men idag har jag lämnat över den.
Tillsammans med min pinsamma sanning.
"Some love lasts a lifetime
True love lasts forever"
Elin ville följa med mig till Åtorp.
De stora pojkarna hade annat för sig och lillgos hade fått feber.
Först var vi till min mormor. Vi fikade och spelade Fia med knuff.
Sen åkte vi till moster med presenten och slutligen hamnade vi hos mamma.
Elin vägrade att följa med hem så hon fick stanna några timmar så hämtade jag hem henne till kvällen.
Från mamma fick jag med mig sticklingar från någon sorts korsat hallon och ett gäng jordgubbsplantor som nu fått vatten och jord.
