En svensk klassiker

Vasaloppsstarten. Kan det ha varit runt kl 5 på morgnen om jag inte minns fel.

photomic fångar oss alla på bild.

Äntligen i mål!

Tillfälligt boende. Den hamburgaren var riktigt god!

Sovplats

Starten ca 02:00

På väg till 3 km starten vid Vansbrosimningen.

Här är det inte värst livat nu för tiden.

Tänker väldigt ofta på att jag vill blogga.

Trivs bra med det men livet kommer liksom emellan och när andrum finns så prioriterar jag den ändå inte.

Får se hur det blir i fortsättningen.

Just nu har jag semester vilket innebär lite extra lugn tid.

Hur som...

Jag är ju i full gång med min klassiker. Ja faktiskt även ica klassikern.

Men det är ju såklart den riktiga klassikern som är den stora utmaningen.

Jag startade med vasaloppet i vintras.

Jag hade inte tränat så mycket inför den.

Hade hunnit några kilometer i stakmaskinen och gymträning innan skidsäsongen drog igång i januari.

Några mil i skidspåren fick jag med också.

Så nervös jag var inför detta.

Jag åkte upp med en vän, Katja och min ena bror, Niklas, körde oss.

Vi bodde i ett hus hemma hos någon. Funkade riktigt bra och var väldigt nära starten.

Tror vi var på plats i startledet runt kl 5 på morognen.

Skönt att komma i tid.

Hinna gå på bajamaja mm.

Det var en upplevelse i sig.

Det var ju såklart mörkt mitt i vinterottan och likaså inne på dass.

Tur man har mobilen med sig överallt med inbyggt ficklampa!

En utmaning i sig med alla lager med kläder.

Och så gick starten.

Jag hade min mobilficka på armen som alltid vid löpning men uppenbarligen hade jag aldrig haft det vid skidåkning tidigare. Hur tänkte jag där?

Jag kom väl 100 meter innan den hade hasat ner och hängde på handleden.

Där fick den hänga tills första kontrollen. Hade inte mage att stanna i trängseln.

Där i första kontrollen fick jag besöka sjukstugan för att få skavsårsplåster då jag redan fått blåsor i händerna. Hur är det möjligt? Jag hade samma vantar och stavar året innan när åkte halvvasan utan en endaste blåsa och jag har tränat många mil med dom.

Ett tredje, betydligt mer besvärligt bekymmer stötte jag på redan efter 1,5 mil.

Då som lätta känningar som snabbt blev värre.

Jag hade kramp i lårmusklerna ner på utsidan av knäna. Det var hemskt.

Kunde knappt ta i alls och vissa rörelser var helt uteslutna.

I andra kontrollen stannade jag och fick massage.

Hon där undrade om jag inte skulle bryta.

Nej nej, det är ju bara 5,5 mil kvar nu.

Jag drack mycket buljong. Ja jag drack nog av allt och stoppade i mig såna där GT-tabletter för att underlätta kramperna.

Eftersom det var milt och jag åkte långsamt så hann spåren bli väldigt sladdriga fort. I backarna fanns ofta inga spår alls och det blev mycket köbildningar där.

Sladdriga spår gör det inte lättare för musklerna i benen men jag kämpade på och åkte med raka ben och försökte staka så mycket som möjligt för att vila benen.

Ett fjärde bekymmer som som tur var inte blev ett bekymmer för fortsatt skidåkning var i en backe.

Jag stod i kö och väntade på att få åka ner när någon inte så fullt uppmärksam karl kommer som ett jehu och kör rakt in mellan mina ben och stupar på rygg och jag rakt på honom.

Jag känner att det gör lite ont först.

Vi kommer upp på benen och någon karl vid kanten undrar hur det gick och så börjar han förklara för mig hur jag ska åka ner i backen. För mig? Jag som klarat att stanna för att inte köra in i andra framför. han borde ha förklarat för den som körde in i mig. Då kokade det i mig vill jag lova. Klarar inte av sånt där; "lilla flicka" uppfostrare.

I samma veva känner jag hur det känns varmt och konstigt på armen och jag tror att jag blöder rejält men orkar inte bry mig.

Det blödde inte såg jag i mål. iaf inte utvärtes, dock invärtes. Vilket blåkaka! Den tog några veckor att bli av med.

Hur som så löpte det på, under omständigheterna, bra.

Fantastiskt vilken tystnad det kan vara ändå bland så många åkare mitt ute i skogen med några få mil kvar. När vi åkt runt 6 mil och endast 3 återstod började målkickarna komma. Jag ville så gärna tjoa högt ut i tystnaden till de andra; YES 30 km kvar! Snart mål! Men jag vågade inte. Känslan inföll sig vid fler tillfällen under den sista biten men jag vågade aldrig, haha.

Äntligen mål.

10:49:51 blev tiden.

Katja hade varit i mål länge.

Hon kom in som 6:e bästa tjej!!!

Så jäkla grym.

Vi åkte hemåt. Jag ville äta hamburgare. Sibylla.

Glömde bara att vi åkte från Mora denna gång så vi passerade aldrig denna sibylla jag tänkte på.

Allt var stängt.

Jag blev tokig. Måste ha mat. Ren mat. Inte en massa snabb energi.

Jag hittade ett bortglömt kokt ägg och lite överbliven sallad från lasagnemiddagen kvällen innan.

När vi kom till Filipstad hade vi typ 10 minuter till godo innan en pizzeria stängde.

Äntligen!

Kl 6 morgonen efter stämplade jag in mig på jobbet för ett elvatimmarspass.

Det gör jag inte om någon mer gång vill jag lova. Allt jag ville var att sova.

För tre veckor sedan gick Vätternrundan av stapeln.

I våras köpte jag mig en racer att ha till den.

Det var en ny upplevelse att cykla på en sån, kan man säga.

Tyckte det var läskigt med balansen och jag kände det som att jag behövde lära mig cykla på nytt.

Meningen var att jag skulle ha pedaler att sitta fast med också men jag valde att cykla några gånger först innan de monterades.

Niklas har hjälpt mig mycket med inställningar, montering och service av cykeln.

Tur jag har honom.

Han följde även med på någon längre träningsrunda.

Träningen gjorde jag riktigt bra, efter mina förutsättningar.

67 träningsmil fick jag ihop varav ett par var långpass på 10-11 mil och några på 4-7 mil.

Men faktiskt så var det först i slutet jag började känna effekten av träningen så det känns lite surt att jag inte hann med mina 100 planerade mil.

Men nu var fredagen den 17:e juni kommen och det var upp till bevis.

Jag skulle starta kl 02:20 lördag natt.

Niklas åkte med mig ner till Motala.

Vi hämtade startnummer, grillade vid bilen på parkeringen och jag lade mig för att försöka sova.

Ställde klockan på 00:50.

När jag vaknar känner jag mig först helt vilsen och sen tänker jag bara, NEJ, jag skiter i det här. Vad är det för idioti att kliva upp mitt i natten och börja cykla, dessutom kommer det regna? Men lika snabbt så förstår jag att jag inte kan låta bli. Jag vill ju.

Jag hade visst bara slumrat 15-20 minuter men bättre än inget.

Niklas hjälper mig att bli klar med cykel och allt.

Tankarna går väl där i starten men nu finns liksom ingen återvändo.

Starten går.

Det börjar lugnt.

Det känns skönt.

Efter någon mil börjar duggregnet sedan ökar det snabbt.

Innan Ödeshög, kanske efter 4 mil vräker det verkligen ner. Jag känner hur det fullkomligen formsar in vatten under skoskydden.

Vadderingen i rumpan fylls även den med vatten.

Det finns inte en millimeter av mig som är torr.

Regnet och vinden piskar i ansiktet.

Det är mörkt och det är inte mycket man ser.

Jag blir lite själv ett tag och börjar sjunga högt på Ted Gärdestads: Oh vilken härlig dag

Inte ett dugg hög på endorfiner jag inte!

Ja jag trampar på och lyckas hänga på någon liten klunga ibland och vattnet bara piskas upp i ansiktet.

Jag stannar vid varje kontroll enligt plan och kissar och fyller på med lite energi som jag har väldigt svårt för men bättre med lite än inget.

Vid varje stopp blir jag väldigt nerkyld och hackar tänder men får upp värmen rätt fort igen när jag trampat en bit.

I Jönköping hänger jag vid samma soptunna som Bingo Rimér.

Det går bra tycker jag trots allt.

Det skulle vara tungt efter Jönköping och visst var det mycket uppför men jag tyckte ändå att det kändes helt ok.

22 mil var jag riktigt pigg med bara ett par korta dippar.

Sen blev det rejält med pannben sista 8 milen.

Tyckte inte jag kom någonstans.

De klungor som kom var för snabba för mig att hänga med i så det blev mycket ensamcykling.

Känslan de sista 3 milen var lite samma som när man är gravid i slutet och bara vill att det ska vara över men till slut börjar tro att barnet faktiskt aldrig kommer att komma ut.

Det var verkligen evigheternas evighet.

Det var iallafall fint väder och jag började så sakta blåsa torrt.

Äntligen kom mål och jag var så lycklig över att det var över!

13:43 blev tiden.

Bra mycket snabbare än jag vågat hoppats på.

Jag gör det gärna igen har jag sagt MEN endast i klunga.

Vilken skillnad på hastighet att kunna köra så.

Och så i lördags var det dags för del tre.

Vansbrosimningen.

Jo men jag har väl simmat hundra meter innan kanske.

Jag klarar verkligen inte det här med öppet vatten. Så läskigt. men jag ska lära mig det. Någon dag!

Väderleksrapporetn var osäker.

Kristin och Helen följde med mig.

Så trevligt!

Jag hämtade nummerlapp.

Vi gick till tältet och ställde oss i matkö.

Himlen var kolsvart och mullret och blixtar märktes på avstånd.

Det dröjde inte länge innan det fullkomligen vräkte ner regn och hagel och åskan hade anlänt.

Folk från uteserveringen sprang in för att ta skydd och flera började filma ovädret med sina mobiler.

Jag åt klart, gick på toa och bytte om i nummerlappsuthämtningen.

Det blev uppehåll.

Jag började gå till startområdet och solen sprack fram.

Strarten gick. Vattnet höll 17 grader.

Det var behagligt.

Efter 1,5 km började jag tycka att det var långtråkigt och jag inser att om man ska simma 3 kilometer så behöver man kunna crawla så det går undan.

Sista kilometern i älven är det motströms och trångt med simmare. Det känns som det handlar om att överleva och inte få kallsupar.

Till slut når jag målgången och skickar upp min hand på tidtagningstavlan men den piper inte.

Jag försöker igen och igen.

För andra funkar det men inte för mig så jag struntar i det och är på väg upp när jag kommer på att jag satt upp fel hand!!

Jag går tillbaka och försöker igen men ser inte ordentligt och skiter i det iallafall.

Men så fanns det en till kontroll längst upp på rampen som tar min tid.

1:25:25

Så här i efterhand borde jag ha simmat på lite hårdare de första 2 kilometrarna när det finns gott om plats för att kompensera för den sista kilometern där man knappt kan röra sig.

Det blev en lång historia.

Sista delen är Lidingöloppet i september och det är jag riktigt orolig för då jag har rejäla problem med höfter och knän som jag inte kan springa alls just nu. Knäproblemen kommer troligen av höftbesvären.

Känner mig rejält stressad av det så jag känner hur veckorna tickar på men inget händer i kroppen mer än att jag blir sämre tycker jag.

Jag ska fokusera på styrketräning och konditionsträning på annat sätt ett tag får vi se.

Men tre mil terränglöpning kräver ju att jag hinner ut på några långdistanser med.

  

Skidsäsongen

Skidsäsongen är äntligen startad.

Jag känner mig så sent ute. Förstår inte att det alltid ska bli på det viset.

Denna gången ska jag ju åka hela vasaloppet så träning behövs.

I lördags var Katja och jag till Kalhyttan och åkte. Det blev en mil för min del.

Den milen följdes av grym träningsvärk i ljumskarna i hela tre dagar.

Idag var vi iväg igen.

Något liiite kallare idag, -17 grader.

Kan säga som så att vi var ensamma på banan första halvtimmen innan några fler själar vågade sig ut.

Otroligt fint var det med soluppgången.

Och faktiskt funkade skidorna riktigt bra trots att de inte var vallade för riktigt det klimatet.

Riktigt isiga var vi efter en knapp timme i spåret.

Mina ögonfransar hade många små isklumpar och Katjas fläta var helt vit.

Lediga söndag - lediga lucia

Och så kom lucia.

Med frost.

Med kyla.

Med SOL.

Vindstilla!

Igår hade jag lite av en psykbrytdag.

Inget gick som jag ville.

Inget kändes som jag vill.

Så jag bestämde att när jag vaknar söndag morgon blir det en promenad med pod i lurarna.

Sovmorgon till 8:30 blev det helt oväntat så vid 10 kom jag ut på en långpromenad.

Latade mig bara efter det.

Sen hör Elin av sig och vill ta en promenad så hon tar sig hit och vi kör samma runda igen som jag tog i morse.

En snabbdusch så for vi hela familjen och tittade på luciamys i kyrkan.

Med så mycket ont som händer i världen så är det riktigt skönt att känna den sköna känslan. Tryggheten, värmen, glädjen där inne.

Det ger hopp om mänskligheten.

Jag blir på riktigt rörd av såna fina stunder.

Väl hemma igen gör jag köttfärspiroger med smördeg på rulle.

Plättlätt.

Och när jag ändå är igång så tar jag en rulle till och gör en smördegsinbakad chokladkaka som cirkulerat en del på internet en tid tillbaka.

Nu för tiden äter vi söndagsmiddag i vardagsrummet vid finbordet för lite extra guldkant på tillvaron.

Det behövs.

Recept på pirogerna? Visst, men det var improvisation så det blir inga exakta mått.

KÖTTFÄRSPIROGER

12 STYCKEN

2 rullar smördeg

smör till stekning

1 gul lök

500 g nötfärs

2 msk kalvfond

2 stora skedar tomatpuré

salt

peppar

paprikapulver

1 ask creme bonjour grekisk vitlök (100g)

1 äggula

en skvätt mjölk

Sätt ugnen på 225 grader.

Hacka löken fint.

Stek den lätt i stekpanna.

Tillsätt köttfärsen och bryn den.

Rör ner fond och tomatpuré.

Krydda.

Rör sist ner osten.

Stäng av värmen.

Rulla ut smördegen på bakplåtspapper på plåtar.

Skär vardera i sex bitar. Nagga med gaffel.

Vispa ihop äggula och mjölk och pensla kanterna på smördegsplattorna.

Lägg en klick på varje platta och vik över så det bildar en triangel.

Tryck till med gaffel i kanterna så de hålls fast.

Pensla med ägget över pirogerna.

Grädda mitt i ugnen tills de fått fin färg, ca 15-20 minuter.

LIVET

Det är det här som är livet!

Att ge barnet frukost på sängen som önskat.

Att springa ett lopp fyllt av färg och glädje.

Att plocka lite bär till någon som inte själv orkar.

Att ta barnen på konsert.

Att vara med vänner och låta dagen själv bestämma hur den ska bli.

Att ha en skrikarg unge i knät.

Att äta en ovanlig frukost.

Att ta med sina små på en joggingrunda med blåbärspauser.

Jag älskar livet.

Halvklassikern

Foto från målgången.

Ombytta och redo. Bild snodd från tinneblixt på instagram.

Glada och nöjda. Bild snodd från tinneblixt på instagram.

Min man fixade middag och tårta för att fira oss när vi kom hem.

Och bästa Kristin gav mig den finaste medaljen!

Tänk att jag har gjort det!

En halvklassiker.

Med härligt sällskap av Kristin & Andreas.

Avslutade med simningen i fredags.

Jag var så orolig.

Men får skylla mig själv när jag inte förberett mig.

Jag bestämde mig för att bara gå i och ta det lugnt och känna in allt.

Vi hade grym tur med väder och temperatur.

Det hann bli runt 18 grader i vattnet och i luften var det ca 28 grader och strålande sol.

Det var så varmt att ta på sig våtdräkten.

Jag hade en heltäckande.

Det var en befrielse faktiskt att få kliva ner i vattnet.

Det kändes alldeles lagom.

Och jag njöt.

Så mycket att jag fick inse att jag kanske skulle simma på något mer aktivt för att ta mig i mål också!

Men det var ganska svårt faktiskt.

Rätt så trångt så det var svårt att ta ut simtagen ordentligt.

Att crawla hade varit praktiskt att kunna för att på så sätt bli lite smalare för att lättare ta sig förbi.

Men jag kan bara bröstsim så så fick det bli.

 46:57 minuter tog jag mig in på.

Det här var utan tvekan den fysiskt lättaste delen i klassikern.

Dock psykiskt jobbigast.

Fast så här i efterhand inte ens det.

Tuffast var cyklingen.

Hoppas att jag aldrig mer behöver cykla med dom motvindarna.

Lidingöloppet var jobbigt för att jag hade så ont.

Roligast var vasaloppet.

Jag var så stolt över att jag klarade alla backar.

Nu blir det en liten paus från klassikern.

Kristin och jag har nya mål på gång.

En "miltour" under september månad.

Vi har startat en facebookgrupp angående den.

Tveka inte att hänga på!! 

Det är för en god sak.

I februari startar jag sedan upp med vasaloppet för att göra en svensk klassiker.

Ska det gå vägen måste jag hinna/ha möjlighet att träna en hel del annars kommer jag gå sönder.

Jag väntar och längtar med spänning.

Det är läskigt faktiskt.

Del tre i halvklassikern

Hej på er!

Inte lika frekvent bloggande här nu för tiden.

Jag har lite fullt upp med annat och då prioriteras inte de där få lediga minuterna till att sitta vid datorn. Instagram blir det lite mer uppdateringar på iallafall för där är det lättare att göra precis när det sker.

Nog om det.

Del tre i halvklassikerna är genomförd.

Den här gången var det halvvättern som gällde.

I söndags cyklade vi.

Jag, Kristin och Andreas.

150 km.

Efter en lång tid med starka vindar levde jag starkt på hoppet att det skulle avta lagom till loppet.

Så fel jag hade.

Undrar om det inte till och med blåste ännu mer.

Ca 150 träningskilometer hade jag hunnit få innan men vet inte om de hjälpe mig något särskilt denna dag. Kändes som envishet var det enda att leva på.

Fy f*n rent ut sagt vad det blåste och jävlades.

En del regn kom det till råga på allt också trots att väderleksrapporten inte visat det.

Jo jag levde ju på att med den starka motvinden söderut på färden måste innebära en väldans skön medvind när det var dags att vända norrut.

Tyvärr blev det inte många kilometer med medvind.

Det blev många fler med fortsatt motvind och massa sidovind.

Jag med flera vinglade rejält när kastvindarna kom.

Jag var väldigt trött ganska tidigt och lårmusklerna på framsida lår värkte rejält.

Kristin hade med sig Ipren som hon dopade mig med och det hjälpte faktiskt!

Toppen.

Vänster vad ville dock inte ge med sig.

Den värkte hela tiden. Så där att det var precis innan krampen sätter in men jag klarade mig från det.

Men så kom den där bron. Bron som jag inte vet vad den heter men det är ungefär en mil kvar då.

Jag mindes den plötsligt från tjejmilen 2012.

Då var jag helt slut när jag skulle trampa upp på den och det gick nästan inte.

Jag mindes känslan så väl där och då i söndags.

Det var verkligen det bästa av allt när jag kände hur jag hade ork att trampa på och satsa upp för den.

Och det gick så lätt.

Vilken seger!

Det betyder ju att jag är väldigt mycket starkare i benen än då 2012.

Nu hade jag ju ändå cyklat 40 kilometer längre dessutom och ännu mer dessutom, i stormmotvind.

Det känns sjukt bra.

För all denna ansträngning och målet med en halvklassiker var att komma igång ordentligt efter sista graviditeten och bli starkare och snabbare än någonsin.

Det går sakta och upp och ner men ändå framåt.

Och det är det enda viktiga.

Tiden i mål blev hur som helst 7 h 38 min.
Helt galet länge och inte vad jag tänkt men men, värre kan det inte bli.

Jag har redan bestämt mig för att fortsätta med en svensk klassiker.

Jag startar med öppet spår vasaloppet februari 2016.

Nu är det uppladdnning inför vansbro halvsim som gäller.

Det har iallafall hunnit bli 10 grader nu i vattnet.

Och jag har simmat 1500 meter i bassäng en gång.

Ett halvt maraton

Ett halvt maraton!

Kokoskvarg med massa gott som uppladdning.

Skogen full av kissnödiga köer.

En lycklig trio!

Tänk att jag gjorde det!

Göteborgsvarvet.

I september startade jag min resa för att göra en halvklassiker.

Starten var halva lidingöloppet, 15 km terräng.

Jag hann träna ett par långdistanspass innan det var dags.

Otränad och oläkt men jag klarade då mina 15 km.

Den där Kristin var inte sen med att anmäla mig till Göteborgsvarvet.

Det vara ju bara 6 km längre.

Och så närmade sig allt.

Jag startade löpsäsongen med jättebra kondis efter vinterns skidåkning.

Tyvärr blev lyckan kortvarig som ni säkert redan vet.

Vaderna blev överansträngda och till en början kunde jag inte ens jogga fem steg.

Fullt fokus på annan träning och vila för att läka.

Senast för en vecka sedan fick jag mer ont efter en liten joggingrunda.

Oron kändes där på startlinjen men runt skulle jag hade jag bestämt.

Starten gick.

Kände mig skön i kroppen runt 3 km.

Kändes inget ont.

Fören vid 8 km.

Vad jag minst anat så överraskas jag av ljumskarna igen.

Jag som trodde de var läkta.

Runt 10 km började jag tvivla på att jag skulle klara det.

Men någonstans runt 12-13 km fann jag lite ny energi och kände att jo det kommer gå, dock i långsammare tempo men det kommer gå.

Upp på läppstiftsbron valde jag att gå lite för att föra över lite mer kraft till rumpan istället för vader och lår. Det var skönt men väldigt tufft att börja jogga igen med stela ben.

Nu äntligen var jag framme i Nordstan med avenyn i sikte.

Nu var det inte långt kvar.

Bara 6 km.

Jo tjena, bara 6 km. Det var de längst kilometrarna i mitt liv.

Avenynrakan var vedervärdig tills den vände och det började gå lite lätt nerför.

Här ville jag bara grina och bryta ihop en stund men lika snabbt kommer modet att fortsätta.

Med rätt tankar går det.

Just do it, just do it, just do it. Jag kan kan kan kan kan.

Sista kilometern är bara ett under att jag inte snubblade med de tunga stela benen.

Men de bar mig hela vägen in.

Jag har sprungit en jäkla halvmara, 21 097 meter.

Och vad mer, jag slog nytt milrekord insåg jag sedan, 58:08.

Jag har redan bestämt att jag vill ta revansch nästa år.

Om jag kan göra detta med dålig/lite träning så kan jag göra det så mycket bättre.

Bara med läkta ben hade det gått bra mycket bättre.

Och jag bara måste få veta vad jag mer kan klara.

En galen folkfest med så mycket människor på så liten yta.

Tänk att springa 21 km tätt tillsammans med 50 000 andra människor.

Att delta i olika lopp är så mycket mer än just själva motionsformen.

Testa vet ja!!

2:13:22 blev tiden.

Idag mår jag inte så bra, lite som baksmälla och eventuellt blev jag överkörd av en ångvält på partyt.

Mitt högerknä gör väldigt ont och jag har till och med haft svårt att röra och vända mig i sängen.

Gå nerför i trappor var näst intill omöjligt men har redan blivit bättre.

Förvånansvärt snabbt.

Ljumskarna mår inte bra.

Magen har varit orolig och illamående.

Och så får vi inte glömma tröttheten.

Imorgon väntar jobb kl 6 så då ska allt vara som vanligt igen.

Wish me luck!

Någon som hänger med mig nästa år??!

Tvångscykling

Något åt det hållet blev det idag, tvångscykling.

Skulle gett mig iväg redan igår efter jobbet men jag var så trött och lyckades inte ta mig iväg. Till slut somnade jag och sov någon timme på eftermiddagen.

Det är inte mycket ork i mig idag heller men vad tusan, jag måste ju få några cykelmil i benen om jag ska ta mig runt halvvättern på ett drägligt sätt.

Just nu känner jag att mitt mål är att komma runt på 7 timmar.

Skulle jag klara det på kortare tid blir jag grymt nöjd och imponerad av mig själv.

Det är riktigt trögt och tungt nu.

Sträckan blev 24 km.

Först en mil på landsväg mestadels lutande uppför och mycket motvind. Följt av 7 km packad, blöt grusväg men utan motvind efter några kilometer men fortsatt mestadels uppför.

Sedan äntligen ute på nylagd fin asfalt de sista 7 kilometrarna. Där gick det i lite snabbare tempo men så började regnet piska mig i ansiktet istället.

En härlig runda som ni säkert förstår! Haha.

Nu är det strax dags för jobb igen.

Imorgon är det två år sedan Fredric och jag gifte oss.

Nattbak

Nu har jag bakat det här brödet några gånger och känner mig numer nöjd och redo att dela med mig av receptet.

Ett enkelt bröd som får jäsa i kylskåpet över natten och behöver bara en knapp timme på sig på morgonen. Sedan är det bara att njuta av rykande färskt bröd.

NATTJÄST RÅGBRÖD

1 LIMPA

1 limpform

1 bakplåtspapper

25 g jäst

3 dl mjölk eller naturell yoghurt

1 tsk salt

2 msk olivolja

70 g mörk sirap (0,5 dl)

110 g grovt rågmjöl (2 dl) + ca 2 msk till garnering

360 g vetemjöl, gärna special (6 dl)

Smula jästen i en bunke och lös upp den med mjölken/yoghurten på låg hastighet i en assistent.

Tillsätt saltet, olivoljan och sirapen.

Mät upp det grova mjölet och häll i först.

Mät upp vetemjölet, ungefär hälften i taget.

Öka hastigheten till medelhög och låt gå så ca 5 minuter.

Klä en limpform med bakplåtspapper under tiden.

Känn på degen, den ska vara riktigt elastisk och seg.

Klicka ut den i limpformen och jämna till.

Strö över rågmjölet och jämna till lite mer med fingrarna.

Skär sedan ett dekorativt mönster med en vass kniv.

Plasta in formen och ställ i kyl över natten.

På morgonen.

Ställ fram brödet och slå på ugnen på 220 grader varmluft.

När ugnen är varm ställer du in brödet mitt i ugnen och sänker temperaturen till 170 grader.

Grädda i ca 50 minuter.

Brödet ska bli 98 grader, så mät gärna med en termometer. Sätt den mitt i brödet.

Ta ut och låt svalna. Det kan stå kvar i formen.

KOMMENTARER: Har du ingen assistent går det såklart bra att arbeta för hand men gör det rejält så du får fram ordentligt med glutentrådar. Arbeta kraftigt minst 10 minuter.

Har du inte varmluftsfunktion på ugnen använder du istället bara vanlig över/undervärme och höjer den med ca 20-25 grader.

Och har du ingen termometer så grädda ca 50 minuter tills det fått fin färg.

Det här brödet passar lika bra till en middagsbjudning på kvällen eller kanske till kvällssoppan. Gör brödet på morgonen och låt stå i kylen 8-10 timmar till kvällen och grädda då istället!

Lycka till och dela gärna med er av vad ni tyckte om brödet och receptbeskrivningen.

Idag blev det ingen härlig joggingrunda i solskenet.

Vaderna kändes av igen, lite för mycket för att vara värt att chansa.

Så det blev bara en halvtimme överkroppsstyrka hemma istället.

Har varit ute och sått i landet i eftermiddag så om några veckor kanske vi kan börja skörda de första snabbväxande grödorna.

Garageporten fick sig en välbehövlig rengöring med av både Gabriel, Joel och mig.

Skönt att kunna bocka av ett par saker till på att-göra-listan som har en förmåga att aldrig ta slut.

En regnig löprunda senare

Blött blev det på gårdagens löprunda.

Det regnade massor men det var

verkligen dags att bege sig ut på en runda.

Så härligt med en lite längre sträcka

igen efter mina tvåkilometrare.

3,5 km blev det idag.

Först 2 km asfalt, sedan några hundra meter upp i en skidbacke följt av slafsig skogsstig och så lite asfalt som avslut.

Sedan fick det bli några benstyrkeövningar här hemma.

Det kändes i smalbenen.

Stumt och något som stör men inte direkt ont.

Planen blir en kort löprunda med överkroppsstyrka på torsdag.

En cykeltur på lördag, runt 3 mil tror jag.

Löpning och benstyrka på tisdag igen.

Sen får det bli vila tills göreborgsvarvet tror jag.

Jag hinner ändå inte göra något åt konditionen nu.

Surt sa räven...

Och idag dök det in en tidning med posten som

påminde mig om vansbrosimmet.

Jag som så duktigt förtränger det.

Jag avskyr kallvatten på kroppen.

Burrrrr!

Träningshälsa

När Elin fötts bestämde jag mig för att ge mig själv en rejäl utmaning för att ha bra mål att träna mot.

En halvklassiker.

Kroppen och hälsan har tyvärr inte varit på min sida.

När hon fötts kändes kroppen väldigt ostabil.

När ett par månader gått började jag så smått att känna efter lite vad jag kunde göra.

Att utföra diagonala benlyft, alltså stå på alla fyra och sträcka ut en arm och ett ben, var jättesvårt. Vingligt som tusan.

De första joggingstegen kändes ostabila.

Ljumskar och bäcken kändes verkligen trasigt, söndersmulat.

Snabbt blev det bättre men jag fick jätteont i ljumskarna både under och efter löpning, ibland kunde jag knappt ta mig upp och ner för trappen. Det var bara att stärka sig sakta men säkert.

Så småningom kunde jag löpa längre varje gång innan det började göra ont och det onda gick över ganska snabbt efteråt.

Uppblandat med detta hade jag otaliga mjölkstockningar som däckade mig en till två dagar varje gång.

Under högsommaren fick jag vara frisk och kände mig ganska hel även om magmusklerna inte riktigt gått ihop igen. Jag gick på ett antal HIIT pass. Jätteroligt och jobbigt.

I september var det dags för tjejmilen i Stockholm!

Det gick jättebra.

Ingen snabb tid men det var så underbart härligt.

Jag var så lycklig.

Jag hade sprungit en mil utan att ha ont.

Den känslan alltså!

Ett par veckor senare blev jag sjuk och hade förjäklig hosta kvar när det blev dags för första etappen i min halvklassiker, Lidingöloppet.

Men det fick gå ändå såklart.

Efter tre kilometer hade jag redan ont i ljumskarna.

Jag var visst inte tillräckligt återställd för att

fixa så mycket backar.

Jag kunde dock springa hela vägen ändå tack vare hjärnan.

Sista kilometrarna gjorde så ont,

det småkrampade ner i låret på mig.

Men jag gjorde det och det onda gick över relativt snabbt.

Sen har influensor och förkyldningar avlöst varandra hela hösten.

Och det är inte lite sjuk jag blivit varje gång.

Fy säger jag bara.

Jag var så trött så allt jag kunde tänka på var när och hur jag skulle lyckas få sova lite.

Till slut valde jag att äta D-vitamintillskott och några veckor senare kände jag mig som en ny människa med energi.

Jag kände fortfarande av förkyldningar i kroppen men de bröt inte ut längre.

Efter årsskiftet började jag träna längdskidåkning.

Så himla härligt att äntligen ha ett par skidor och åka ut på.

Var flera gånger till Kalhyttan

i Filipstad och åkte i deras fina spår.

Fick åka på träningshelg med jobbet till Sälen och träna där i riktiga sagospår.

Och på hemmaplan hann jag åka i

spåren på golfbanan och runt Råbäck.

Några mil hann jag få ihop innan andra etappen, Vasaloppet.

Frisk fick jag vara med, ända sedan slutet av januari har jag varit så gott som frisk. Ett par mindre förkyldningar bara.

Under februari månad körde jag fitnessfighten för att kicka igång kroppen ordentligt.

Samma vecka som halvvasan deltog jag även i stafettvasan.

Efter denna skidåkningsvinter kan jag konstatera att det gett mig väldigt mycket bättre kondition än jag är van vid.

Jag var otroligt pepp på att börja löpträna.

Första rundan gav jag mig ut en kortis bara och nästa blev en mil.

En väldigt lätt mil. Tack skidåkning!

Jag var anmäld till seedinglopp i Mantorp för att få en bättre startplats i Göteborgsvarvet så för att träna upp mig inför det hoppade jag på ett intervallträningsprogram från tidningen Runners.

Det blev uppenbarligen för ansträngande för min ben.

Jag började få ont i smalbenen, inte benhinnorna utan i vadmusklerna.

Jag sprang seedingloppet ändå och det blev mycket värre efter det.

Så illa att jag faktiskt inte ens kunde springa ett steg utan stark smärta och någon sorts stumhet.

Så här är jag.

Jag cyklar, går, simmat en gång, styrketränar.

Efter en liten tids vila började jag försiktigt springa 2 km.

Det känns men går över efter ett tag.

Igår sprang jag 2 kilometer igen efter en veckas vila från det och det kändes faktiskt väldigt lite så nu håller jag mina tummar att det fortsätter att bli bättre och får vara bra sedan.

Nu är ju Göteborgsvarvet riktigt nära.

Jag lär få glömma allt vad måltider heter.

Mitt nya mål får bli att kroppen ska hålla.

Det kommer vara första gången någonsin som jag springer så långt som en halvmara, 21 km.

Jag har bara sprungit 15 km som längst innan, två gånger.

Och milen kan jag nog räkna på en hand.

Man kommer långt med vilja ska ni veta!

Det har inte varit ett lätt år men jag är grymt tacksam över hur fint kroppen vill läka ihop efter ett tredje barn.

Och du, tveka inte att testa d-vitamintillskott om du ofta är sjuk och känner dig trött!

Löpsäsongen har startat

Äntligen är premiären gjord.

Som jag längtat men ville vänta tills efter skidåkningen.

Tjuvstartade dock med en kortis på 2,4 km i torsdags men igår startade jag på riktigt med 10,4 km.

Helt fantastiskt vad skidåkningen gjort med min kondis.

Hela hösten och halva vintern har jag varit sjuk och inte kunnat träna.

Har i princip bara tränat under februari månad och lite i januari ändå gick löprundan lätt trots storm och tunga ben från stafettvasan.

Jag höll ett tempo där jag kände att jag kunnat småprata samtidigt.

Det tempot var detsamma som jag tyckte var ett ansträngande tempo på tjejmilen i september.

64 minuter.

Med pigga utvilade ben och normal vind så är jag antagligen redan nu under timmen på milen!

Underbart.

Men inte bara det.

Jag är inte heldöd efter en mil.

Jag hade kunnat springa en bra stund till.

Uthålligheten finns där på ett annat sätt också.

Härlig löpvår väntar!

Två veckor med fitnessfighten

Stekt fäskytterfilé med rårakor.

Taco med kvarggucamole.

Skaldjursröra på kvarg.

Pepprig torsk, potatis och skaldjursröra.

Igår hade jag kört halva tiden på fitnessfighten, det vill säga 14 dagar eftersom februari är lite kortare än alla andra månader.

Så i morse vägde och mätte jag mig igen.

Resultat på 14 dagar:

-1,8 kg & -5 cm i midjan

I helgen har jag återigen skippat fitnessfightens träningsprogram till förmån för längdskidåkning.

Jag har varit iväg till Kalhyttan i Filipstad och åkt både lördag och söndag.

2 timmar igår och 1 timme, 45 minuter idag men i princip lika långt båda dagarna, 18 resp. 19 km.

Jag har verkligen utvecklats dessa få veckor jag åkt. Första gången vågade jag inte ens åka ner i minsta backe medan jag numer stakar på extra fart.
Tekniken har börjat komma.
Det är för väl det, för nu är det bara drygt två veckor kvar tills jag ska köra halvvasan.
Tufft kommer det bli men livet är väl till för att ge sig utmaningar va?

Och lite mer olika maträtter har vi fått till.
Så skönt att vi lyckats variera så mycket.
Jag har så svårt att äta samma samma hela tiden.

RÅRAKOR

1 PORT

70 g riven potatis

60 g riven morot

2 msk finhackad gul lök

1 msk äggvita

salt & peppar

Blanda ihop ingredienserna. Klicka upp i en stekpanna med lite olja och stek på båda sidor tills den fått fin färg.

KVARGGUCAMOLE

4 PORT

2 st mogna avocado

citronsaft från 0,5 citron

2 små vitlöksklyftor

ca 1 dl kvarg

chiliflakes

salt

Gröp ur avocadon och mixa/mosa ihop med alla andra ingredienser till en slät konsistens.

Jag hoppas jag mindes alla ingredienser i rätt mängd. Jag improviserade bara ihop något i matlagningsstunden.

Den blev vädigt god med lagom hetta så denna kommer jag göra även efter fitnessfighten när jag äter taco.

SKALDJURSRÖRA PÅ KVARG

4 PORT

0,5 burk räkor i lag

0,5 burk kräftstjärtar i lag

250 g kvarg

1-2 msk hackad dill (tog fryst)

saft från en 0.5 citron

liten bit finhackad rödlök

Pressa ur lite vätska ur räkorna och kräftstjärtarna och blanda ihop med resterande ingredienser. Servera med ugnsstekt torsk, potatis och sallad.

1.38.39

Nu har starten för min halvklassiker gått.

Halva Lidingöloppet först ut idag.

1.38.39

Tiden.

Så nöjd.

Alldeles för lite träning och fortfarande problem med ljumskarna, i tuff terräng.

Dessutom första gången någonsin jag sprungit 15km!

Lidingöloppet firar 50 år i år.

Och galen som jag kan vara fick jag för mig att jag varje år ska springa någon av de tre distanserna, tjejlidingö, halvlidingö, lidingöloppet, i 50 år i rad för att avsluta med mitt 50:e lopp på loppets 100 årsdag när jag är 80 år gammal.

Det vore ju rätt coolt att fixa.

Mitt mål är ju ändå att bli 100 år gammal så då bör jag ju vara rätt fräsch ännu vid 80, haha.

Ja, den som lever får se om jag gör det.