Så kom den där septemberhelgen som innebär Lidingölopp.
6 veckor tidigare tänkte jag ge upp min sista del i klassikern.
Jag kunde inte ens jogga lätt på barkbanan i 2 km utan smärta.
Hur skulle jag då kunna fixa 30 km?!
Planen var ändå att åka upp eftersom barnen vill sova i gympahallen igen och springa sina Lidingölopp.
Tjejmilen några veckor innan var inplanerad också och jag tänkte gå men joggade faktiskt för det mesta men dock sjukt långsamt och tog mig runt på 75 minuter. med smärta såklart. Men loppet fick mig ändå att känna att jag kan åtminstone gå runt Lidingöloppet så behöver jag aldrig ångra att jag inte försökte avsluta min klassiker.
Lördagen kom.
Gned på Linnex liniment lite överallt.
Första 15 km joggade och gick jag om vartannat.
Det kändes helt ok ändå men sen kom smärtorna.
Framförallt vänster knä.
Sista 15 km var enbart gång som gällde.
Det gjorde så ont i slutet i nedförsbackarna.
Det kändes som ett lopp som bara gick nerför tillslut.
Efteråt har jag konstaterat att jag ska göra om min klassiker 2019 och det kommer gå så lätt eftersom det bara är en massa nerförsbackar, haha!
4,5 timme tog jag mig runt på.
Dammig överallt.
Jag överdriver inte när jag säger att mina fötter var svarta under skor och strumpor. Dammet trängde in överallt. Näsa, öron.
Perfekt väder var det.
Nästan ingen vind, 14 grader och halvklart.
Som gjort för en löpare.
Barnen sprang på söndagen strax före lunch.
Det gick bra.
Gabriel hade fått lite håll sa han.
Kristin fick springa med Joel eftersom jag hade för ont.
Sen var det dags för Kristin som sprang den numer omdöpta Rosa-bandet loppet på 10 km.
Och sprang som vanligt bättre än hon räknat med!
Summa summarum en riktigt trevlig helg!!
