Hej på er!
Inte lika frekvent bloggande här nu för tiden.
Jag har lite fullt upp med annat och då prioriteras inte de där få lediga minuterna till att sitta vid datorn. Instagram blir det lite mer uppdateringar på iallafall för där är det lättare att göra precis när det sker.
Nog om det.
Del tre i halvklassikerna är genomförd.
Den här gången var det halvvättern som gällde.
I söndags cyklade vi.
Jag, Kristin och Andreas.
150 km.
Efter en lång tid med starka vindar levde jag starkt på hoppet att det skulle avta lagom till loppet.
Så fel jag hade.
Undrar om det inte till och med blåste ännu mer.
Ca 150 träningskilometer hade jag hunnit få innan men vet inte om de hjälpe mig något särskilt denna dag. Kändes som envishet var det enda att leva på.
Fy f*n rent ut sagt vad det blåste och jävlades.
En del regn kom det till råga på allt också trots att väderleksrapporten inte visat det.
Jo jag levde ju på att med den starka motvinden söderut på färden måste innebära en väldans skön medvind när det var dags att vända norrut.
Tyvärr blev det inte många kilometer med medvind.
Det blev många fler med fortsatt motvind och massa sidovind.
Jag med flera vinglade rejält när kastvindarna kom.
Jag var väldigt trött ganska tidigt och lårmusklerna på framsida lår värkte rejält.
Kristin hade med sig Ipren som hon dopade mig med och det hjälpte faktiskt!
Toppen.
Vänster vad ville dock inte ge med sig.
Den värkte hela tiden. Så där att det var precis innan krampen sätter in men jag klarade mig från det.
Men så kom den där bron. Bron som jag inte vet vad den heter men det är ungefär en mil kvar då.
Jag mindes den plötsligt från tjejmilen 2012.
Då var jag helt slut när jag skulle trampa upp på den och det gick nästan inte.
Jag mindes känslan så väl där och då i söndags.
Det var verkligen det bästa av allt när jag kände hur jag hade ork att trampa på och satsa upp för den.
Och det gick så lätt.
Vilken seger!
Det betyder ju att jag är väldigt mycket starkare i benen än då 2012.
Nu hade jag ju ändå cyklat 40 kilometer längre dessutom och ännu mer dessutom, i stormmotvind.
Det känns sjukt bra.
För all denna ansträngning och målet med en halvklassiker var att komma igång ordentligt efter sista graviditeten och bli starkare och snabbare än någonsin.
Det går sakta och upp och ner men ändå framåt.
Och det är det enda viktiga.
Tiden i mål blev hur som helst 7 h 38 min.
Helt galet länge och inte vad jag tänkt men men, värre kan det inte bli.
Tiden i mål blev hur som helst 7 h 38 min.
Helt galet länge och inte vad jag tänkt men men, värre kan det inte bli.
Jag har redan bestämt mig för att fortsätta med en svensk klassiker.
Jag startar med öppet spår vasaloppet februari 2016.
Nu är det uppladdnning inför vansbro halvsim som gäller.
Det har iallafall hunnit bli 10 grader nu i vattnet.
Och jag har simmat 1500 meter i bassäng en gång.
