 |
| Vasaloppsstarten. Kan det ha varit runt kl 5 på morgnen om jag inte minns fel. |
 |
| photomic fångar oss alla på bild. |
 |
| Äntligen i mål! |
 |
| Tillfälligt boende. Den hamburgaren var riktigt god! |
 |
| Sovplats |
 |
| Starten ca 02:00 |
 |
| På väg till 3 km starten vid Vansbrosimningen. |
Här är det inte värst livat nu för tiden.
Tänker väldigt ofta på att jag vill blogga.
Trivs bra med det men livet kommer liksom emellan och när andrum finns så prioriterar jag den ändå inte.
Får se hur det blir i fortsättningen.
Just nu har jag semester vilket innebär lite extra lugn tid.
Hur som...
Jag är ju i full gång med min klassiker. Ja faktiskt även ica klassikern.
Men det är ju såklart den riktiga klassikern som är den stora utmaningen.
Jag startade med vasaloppet i vintras.
Jag hade inte tränat så mycket inför den.
Hade hunnit några kilometer i stakmaskinen och gymträning innan skidsäsongen drog igång i januari.
Några mil i skidspåren fick jag med också.
Så nervös jag var inför detta.
Jag åkte upp med en vän, Katja och min ena bror, Niklas, körde oss.
Vi bodde i ett hus hemma hos någon. Funkade riktigt bra och var väldigt nära starten.
Tror vi var på plats i startledet runt kl 5 på morognen.
Skönt att komma i tid.
Hinna gå på bajamaja mm.
Det var en upplevelse i sig.
Det var ju såklart mörkt mitt i vinterottan och likaså inne på dass.
Tur man har mobilen med sig överallt med inbyggt ficklampa!
En utmaning i sig med alla lager med kläder.
Och så gick starten.
Jag hade min mobilficka på armen som alltid vid löpning men uppenbarligen hade jag aldrig haft det vid skidåkning tidigare. Hur tänkte jag där?
Jag kom väl 100 meter innan den hade hasat ner och hängde på handleden.
Där fick den hänga tills första kontrollen. Hade inte mage att stanna i trängseln.
Där i första kontrollen fick jag besöka sjukstugan för att få skavsårsplåster då jag redan fått blåsor i händerna. Hur är det möjligt? Jag hade samma vantar och stavar året innan när åkte halvvasan utan en endaste blåsa och jag har tränat många mil med dom.
Ett tredje, betydligt mer besvärligt bekymmer stötte jag på redan efter 1,5 mil.
Då som lätta känningar som snabbt blev värre.
Jag hade kramp i lårmusklerna ner på utsidan av knäna. Det var hemskt.
Kunde knappt ta i alls och vissa rörelser var helt uteslutna.
I andra kontrollen stannade jag och fick massage.
Hon där undrade om jag inte skulle bryta.
Nej nej, det är ju bara 5,5 mil kvar nu.
Jag drack mycket buljong. Ja jag drack nog av allt och stoppade i mig såna där GT-tabletter för att underlätta kramperna.
Eftersom det var milt och jag åkte långsamt så hann spåren bli väldigt sladdriga fort. I backarna fanns ofta inga spår alls och det blev mycket köbildningar där.
Sladdriga spår gör det inte lättare för musklerna i benen men jag kämpade på och åkte med raka ben och försökte staka så mycket som möjligt för att vila benen.
Ett fjärde bekymmer som som tur var inte blev ett bekymmer för fortsatt skidåkning var i en backe.
Jag stod i kö och väntade på att få åka ner när någon inte så fullt uppmärksam karl kommer som ett jehu och kör rakt in mellan mina ben och stupar på rygg och jag rakt på honom.
Jag känner att det gör lite ont först.
Vi kommer upp på benen och någon karl vid kanten undrar hur det gick och så börjar han förklara för mig hur jag ska åka ner i backen. För mig? Jag som klarat att stanna för att inte köra in i andra framför. han borde ha förklarat för den som körde in i mig. Då kokade det i mig vill jag lova. Klarar inte av sånt där; "lilla flicka" uppfostrare.
I samma veva känner jag hur det känns varmt och konstigt på armen och jag tror att jag blöder rejält men orkar inte bry mig.
Det blödde inte såg jag i mål. iaf inte utvärtes, dock invärtes. Vilket blåkaka! Den tog några veckor att bli av med.
Hur som så löpte det på, under omständigheterna, bra.
Fantastiskt vilken tystnad det kan vara ändå bland så många åkare mitt ute i skogen med några få mil kvar. När vi åkt runt 6 mil och endast 3 återstod började målkickarna komma. Jag ville så gärna tjoa högt ut i tystnaden till de andra; YES 30 km kvar! Snart mål! Men jag vågade inte. Känslan inföll sig vid fler tillfällen under den sista biten men jag vågade aldrig, haha.
Äntligen mål.
10:49:51 blev tiden.
Katja hade varit i mål länge.
Hon kom in som 6:e bästa tjej!!!
Så jäkla grym.
Vi åkte hemåt. Jag ville äta hamburgare. Sibylla.
Glömde bara att vi åkte från Mora denna gång så vi passerade aldrig denna sibylla jag tänkte på.
Allt var stängt.
Jag blev tokig. Måste ha mat. Ren mat. Inte en massa snabb energi.
Jag hittade ett bortglömt kokt ägg och lite överbliven sallad från lasagnemiddagen kvällen innan.
När vi kom till Filipstad hade vi typ 10 minuter till godo innan en pizzeria stängde.
Äntligen!
Kl 6 morgonen efter stämplade jag in mig på jobbet för ett elvatimmarspass.
Det gör jag inte om någon mer gång vill jag lova. Allt jag ville var att sova.
För tre veckor sedan gick Vätternrundan av stapeln.
I våras köpte jag mig en racer att ha till den.
Det var en ny upplevelse att cykla på en sån, kan man säga.
Tyckte det var läskigt med balansen och jag kände det som att jag behövde lära mig cykla på nytt.
Meningen var att jag skulle ha pedaler att sitta fast med också men jag valde att cykla några gånger först innan de monterades.
Niklas har hjälpt mig mycket med inställningar, montering och service av cykeln.
Tur jag har honom.
Han följde även med på någon längre träningsrunda.
Träningen gjorde jag riktigt bra, efter mina förutsättningar.
67 träningsmil fick jag ihop varav ett par var långpass på 10-11 mil och några på 4-7 mil.
Men faktiskt så var det först i slutet jag började känna effekten av träningen så det känns lite surt att jag inte hann med mina 100 planerade mil.
Men nu var fredagen den 17:e juni kommen och det var upp till bevis.
Jag skulle starta kl 02:20 lördag natt.
Niklas åkte med mig ner till Motala.
Vi hämtade startnummer, grillade vid bilen på parkeringen och jag lade mig för att försöka sova.
Ställde klockan på 00:50.
När jag vaknar känner jag mig först helt vilsen och sen tänker jag bara, NEJ, jag skiter i det här. Vad är det för idioti att kliva upp mitt i natten och börja cykla, dessutom kommer det regna? Men lika snabbt så förstår jag att jag inte kan låta bli. Jag vill ju.
Jag hade visst bara slumrat 15-20 minuter men bättre än inget.
Niklas hjälper mig att bli klar med cykel och allt.
Tankarna går väl där i starten men nu finns liksom ingen återvändo.
Starten går.
Det börjar lugnt.
Det känns skönt.
Efter någon mil börjar duggregnet sedan ökar det snabbt.
Innan Ödeshög, kanske efter 4 mil vräker det verkligen ner. Jag känner hur det fullkomligen formsar in vatten under skoskydden.
Vadderingen i rumpan fylls även den med vatten.
Det finns inte en millimeter av mig som är torr.
Regnet och vinden piskar i ansiktet.
Det är mörkt och det är inte mycket man ser.
Jag blir lite själv ett tag och börjar sjunga högt på Ted Gärdestads: Oh vilken härlig dag
Inte ett dugg hög på endorfiner jag inte!
Ja jag trampar på och lyckas hänga på någon liten klunga ibland och vattnet bara piskas upp i ansiktet.
Jag stannar vid varje kontroll enligt plan och kissar och fyller på med lite energi som jag har väldigt svårt för men bättre med lite än inget.
Vid varje stopp blir jag väldigt nerkyld och hackar tänder men får upp värmen rätt fort igen när jag trampat en bit.
I Jönköping hänger jag vid samma soptunna som Bingo Rimér.
Det går bra tycker jag trots allt.
Det skulle vara tungt efter Jönköping och visst var det mycket uppför men jag tyckte ändå att det kändes helt ok.
22 mil var jag riktigt pigg med bara ett par korta dippar.
Sen blev det rejält med pannben sista 8 milen.
Tyckte inte jag kom någonstans.
De klungor som kom var för snabba för mig att hänga med i så det blev mycket ensamcykling.
Känslan de sista 3 milen var lite samma som när man är gravid i slutet och bara vill att det ska vara över men till slut börjar tro att barnet faktiskt aldrig kommer att komma ut.
Det var verkligen evigheternas evighet.
Det var iallafall fint väder och jag började så sakta blåsa torrt.
Äntligen kom mål och jag var så lycklig över att det var över!
13:43 blev tiden.
Bra mycket snabbare än jag vågat hoppats på.
Jag gör det gärna igen har jag sagt MEN endast i klunga.
Vilken skillnad på hastighet att kunna köra så.
Och så i lördags var det dags för del tre.
Vansbrosimningen.
Jo men jag har väl simmat hundra meter innan kanske.
Jag klarar verkligen inte det här med öppet vatten. Så läskigt. men jag ska lära mig det. Någon dag!
Väderleksrapporetn var osäker.
Kristin och Helen följde med mig.
Så trevligt!
Jag hämtade nummerlapp.
Vi gick till tältet och ställde oss i matkö.
Himlen var kolsvart och mullret och blixtar märktes på avstånd.
Det dröjde inte länge innan det fullkomligen vräkte ner regn och hagel och åskan hade anlänt.
Folk från uteserveringen sprang in för att ta skydd och flera började filma ovädret med sina mobiler.
Jag åt klart, gick på toa och bytte om i nummerlappsuthämtningen.
Det blev uppehåll.
Jag började gå till startområdet och solen sprack fram.
Strarten gick. Vattnet höll 17 grader.
Det var behagligt.
Efter 1,5 km började jag tycka att det var långtråkigt och jag inser att om man ska simma 3 kilometer så behöver man kunna crawla så det går undan.
Sista kilometern i älven är det motströms och trångt med simmare. Det känns som det handlar om att överleva och inte få kallsupar.
Till slut når jag målgången och skickar upp min hand på tidtagningstavlan men den piper inte.
Jag försöker igen och igen.
För andra funkar det men inte för mig så jag struntar i det och är på väg upp när jag kommer på att jag satt upp fel hand!!
Jag går tillbaka och försöker igen men ser inte ordentligt och skiter i det iallafall.
Men så fanns det en till kontroll längst upp på rampen som tar min tid.
1:25:25
Så här i efterhand borde jag ha simmat på lite hårdare de första 2 kilometrarna när det finns gott om plats för att kompensera för den sista kilometern där man knappt kan röra sig.
Det blev en lång historia.
Sista delen är Lidingöloppet i september och det är jag riktigt orolig för då jag har rejäla problem med höfter och knän som jag inte kan springa alls just nu. Knäproblemen kommer troligen av höftbesvären.
Känner mig rejält stressad av det så jag känner hur veckorna tickar på men inget händer i kroppen mer än att jag blir sämre tycker jag.
Jag ska fokusera på styrketräning och konditionsträning på annat sätt ett tag får vi se.
Men tre mil terränglöpning kräver ju att jag hinner ut på några långdistanser med.
