När Elin fötts bestämde jag mig för att ge mig själv en rejäl utmaning för att ha bra mål att träna mot.
En halvklassiker.
Kroppen och hälsan har tyvärr inte varit på min sida.
När hon fötts kändes kroppen väldigt ostabil.
När ett par månader gått började jag så smått att känna efter lite vad jag kunde göra.
Att utföra diagonala benlyft, alltså stå på alla fyra och sträcka ut en arm och ett ben, var jättesvårt. Vingligt som tusan.
De första joggingstegen kändes ostabila.
Ljumskar och bäcken kändes verkligen trasigt, söndersmulat.
Snabbt blev det bättre men jag fick jätteont i ljumskarna både under och efter löpning, ibland kunde jag knappt ta mig upp och ner för trappen. Det var bara att stärka sig sakta men säkert.
Så småningom kunde jag löpa längre varje gång innan det började göra ont och det onda gick över ganska snabbt efteråt.
Uppblandat med detta hade jag otaliga mjölkstockningar som däckade mig en till två dagar varje gång.
Under högsommaren fick jag vara frisk och kände mig ganska hel även om magmusklerna inte riktigt gått ihop igen. Jag gick på ett antal HIIT pass. Jätteroligt och jobbigt.
I september var det dags för tjejmilen i Stockholm!
Det gick jättebra.
Ingen snabb tid men det var så underbart härligt.
Jag var så lycklig.
Jag hade sprungit en mil utan att ha ont.
Den känslan alltså!
Ett par veckor senare blev jag sjuk och hade förjäklig hosta kvar när det blev dags för första etappen i min halvklassiker, Lidingöloppet.
Men det fick gå ändå såklart.
Efter tre kilometer hade jag redan ont i ljumskarna.
Jag var visst inte tillräckligt återställd för att
fixa så mycket backar.
Jag kunde dock springa hela vägen ändå tack vare hjärnan.
Sista kilometrarna gjorde så ont,
det småkrampade ner i låret på mig.
Men jag gjorde det och det onda gick över relativt snabbt.
Sen har influensor och förkyldningar avlöst varandra hela hösten.
Och det är inte lite sjuk jag blivit varje gång.
Fy säger jag bara.
Jag var så trött så allt jag kunde tänka på var när och hur jag skulle lyckas få sova lite.
Till slut valde jag att äta D-vitamintillskott och några veckor senare kände jag mig som en ny människa med energi.
Jag kände fortfarande av förkyldningar i kroppen men de bröt inte ut längre.
Efter årsskiftet började jag träna längdskidåkning.
Så himla härligt att äntligen ha ett par skidor och åka ut på.
Var flera gånger till Kalhyttan
i Filipstad och åkte i deras fina spår.
Fick åka på träningshelg med jobbet till Sälen och träna där i riktiga sagospår.
Och på hemmaplan hann jag åka i
spåren på golfbanan och runt Råbäck.
Några mil hann jag få ihop innan andra etappen, Vasaloppet.
Frisk fick jag vara med, ända sedan slutet av januari har jag varit så gott som frisk. Ett par mindre förkyldningar bara.
Under februari månad körde jag fitnessfighten för att kicka igång kroppen ordentligt.
Samma vecka som halvvasan deltog jag även i stafettvasan.
Efter denna skidåkningsvinter kan jag konstatera att det gett mig väldigt mycket bättre kondition än jag är van vid.
Jag var otroligt pepp på att börja löpträna.
Första rundan gav jag mig ut en kortis bara och nästa blev en mil.
En väldigt lätt mil. Tack skidåkning!
Jag var anmäld till seedinglopp i Mantorp för att få en bättre startplats i Göteborgsvarvet så för att träna upp mig inför det hoppade jag på ett intervallträningsprogram från tidningen Runners.
Det blev uppenbarligen för ansträngande för min ben.
Jag började få ont i smalbenen, inte benhinnorna utan i vadmusklerna.
Jag sprang seedingloppet ändå och det blev mycket värre efter det.
Så illa att jag faktiskt inte ens kunde springa ett steg utan stark smärta och någon sorts stumhet.
Så här är jag.
Jag cyklar, går, simmat en gång, styrketränar.
Efter en liten tids vila började jag försiktigt springa 2 km.
Det känns men går över efter ett tag.
Igår sprang jag 2 kilometer igen efter en veckas vila från det och det kändes faktiskt väldigt lite så nu håller jag mina tummar att det fortsätter att bli bättre och får vara bra sedan.
Nu är ju Göteborgsvarvet riktigt nära.
Jag lär få glömma allt vad måltider heter.
Mitt nya mål får bli att kroppen ska hålla.
Det kommer vara första gången någonsin som jag springer så långt som en halvmara, 21 km.
Jag har bara sprungit 15 km som längst innan, två gånger.
Och milen kan jag nog räkna på en hand.
Man kommer långt med vilja ska ni veta!
Det har inte varit ett lätt år men jag är grymt tacksam över hur fint kroppen vill läka ihop efter ett tredje barn.
Och du, tveka inte att testa d-vitamintillskott om du ofta är sjuk och känner dig trött!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar