Ett halvt maraton

Ett halvt maraton!

Kokoskvarg med massa gott som uppladdning.

Skogen full av kissnödiga köer.

En lycklig trio!

Tänk att jag gjorde det!

Göteborgsvarvet.

I september startade jag min resa för att göra en halvklassiker.

Starten var halva lidingöloppet, 15 km terräng.

Jag hann träna ett par långdistanspass innan det var dags.

Otränad och oläkt men jag klarade då mina 15 km.

Den där Kristin var inte sen med att anmäla mig till Göteborgsvarvet.

Det vara ju bara 6 km längre.

Och så närmade sig allt.

Jag startade löpsäsongen med jättebra kondis efter vinterns skidåkning.

Tyvärr blev lyckan kortvarig som ni säkert redan vet.

Vaderna blev överansträngda och till en början kunde jag inte ens jogga fem steg.

Fullt fokus på annan träning och vila för att läka.

Senast för en vecka sedan fick jag mer ont efter en liten joggingrunda.

Oron kändes där på startlinjen men runt skulle jag hade jag bestämt.

Starten gick.

Kände mig skön i kroppen runt 3 km.

Kändes inget ont.

Fören vid 8 km.

Vad jag minst anat så överraskas jag av ljumskarna igen.

Jag som trodde de var läkta.

Runt 10 km började jag tvivla på att jag skulle klara det.

Men någonstans runt 12-13 km fann jag lite ny energi och kände att jo det kommer gå, dock i långsammare tempo men det kommer gå.

Upp på läppstiftsbron valde jag att gå lite för att föra över lite mer kraft till rumpan istället för vader och lår. Det var skönt men väldigt tufft att börja jogga igen med stela ben.

Nu äntligen var jag framme i Nordstan med avenyn i sikte.

Nu var det inte långt kvar.

Bara 6 km.

Jo tjena, bara 6 km. Det var de längst kilometrarna i mitt liv.

Avenynrakan var vedervärdig tills den vände och det började gå lite lätt nerför.

Här ville jag bara grina och bryta ihop en stund men lika snabbt kommer modet att fortsätta.

Med rätt tankar går det.

Just do it, just do it, just do it. Jag kan kan kan kan kan.

Sista kilometern är bara ett under att jag inte snubblade med de tunga stela benen.

Men de bar mig hela vägen in.

Jag har sprungit en jäkla halvmara, 21 097 meter.

Och vad mer, jag slog nytt milrekord insåg jag sedan, 58:08.

Jag har redan bestämt att jag vill ta revansch nästa år.

Om jag kan göra detta med dålig/lite träning så kan jag göra det så mycket bättre.

Bara med läkta ben hade det gått bra mycket bättre.

Och jag bara måste få veta vad jag mer kan klara.

En galen folkfest med så mycket människor på så liten yta.

Tänk att springa 21 km tätt tillsammans med 50 000 andra människor.

Att delta i olika lopp är så mycket mer än just själva motionsformen.

Testa vet ja!!

2:13:22 blev tiden.

Idag mår jag inte så bra, lite som baksmälla och eventuellt blev jag överkörd av en ångvält på partyt.

Mitt högerknä gör väldigt ont och jag har till och med haft svårt att röra och vända mig i sängen.

Gå nerför i trappor var näst intill omöjligt men har redan blivit bättre.

Förvånansvärt snabbt.

Ljumskarna mår inte bra.

Magen har varit orolig och illamående.

Och så får vi inte glömma tröttheten.

Imorgon väntar jobb kl 6 så då ska allt vara som vanligt igen.

Wish me luck!

Någon som hänger med mig nästa år??!