...och redan har hon hunnit bli sex dygn gammal den lilla stora punktliga damen.
Det tackar jag ödmjukast för.
4420g och 52 cm.
Ska försöka göra en sammanfattning av dagen hon kom.
Vet av egen erfarenhet att det är väldigt kul och intressant att läsa andras berättelser, iallafall under tiden man är gravid.
Läs om ni törs och orkar!
Min förlossningsberättelse
Torsdag kväll, den 23: jan, var jag så less på allt. Klådan jag fick p.g.a hepatosen sänkte psyket och tålamodet rejält och jag ville bara få bli fri.
Jag grät en skvätt och tyckte synd om mig själv.
Efter lite diskussion på facebook kom jag fram till att samma instabila humör hade jag kvällen innan det satte fart med Joels förlossning.
Hoppas nu då att det är anledningen denna gången med.
Fredag morgon vaknade jag runt kl 4 och gick på toa bara för att sedan lägga mig igen.
När jag gång på gång vaknade till så började jag förstå att det faktiskt var på grund av att det gjorde ont längst ner i magen. Låg vaken lite och kände efter och jo det kunde nog vara värkar för magen blev samtidigt väldigt hård.
Vid kl 6 hade de börjat kännas lite mer, så pass att jag nu kände att idag händer det men ändå med viss tveksamhet för att inte bli besviken igen.
Men jo då. Väl på toa en halvtimme senare kom slemproppen (finaste ordet i förlossningssammanhang?) med blod i. YES! Precis som den ska se ut tänkte jag.
Vi ringde barnvakt, jag duschade, åt frukost, packade det sista till bb-väskan och ringde förlossningen så de skulle veta att vi antagligen skulle anlända någon gång innan dygnet var slut.
Runt halv nio kopplade vi på mig TENS-apparaten som jag även denna gången ville ha som smärtlindring. Vet inte om den egentligen tar bort så mycket smärta men man får något annat att koncentrera sig på och det vibrerar skönt.
Det var nu ännu ganska glest mellan värkarna men när de väl kom så kändes de riktigt bra.
Runt 10-11 tiden kom de med ca 12-13 minuters mellanrum och innan varje värk levde hon loppan där inne i magen. Försökte passa på att slumra lite mellan värkarna eftersom jag sovit så dåligt en längre tid och man vet ju aldrig hur segt det kan bli med en förlossning.
Lyckades väl inte särskilt bra med det så valde att käka lunch så småningom. Pannkakor!
Efter lunch började de göra mer ont men kom lika glest, dock med lite enkla sammandragningar däremellan.
13:31 skrivs vi in på förlossningen.
Jag kände att jag ville åka in eftersom det var tredje barnet och jag hade haft en del förvärkar och inte hade en aning om hur fort det kunde gå, ett par timmar mer eller mindre där inne spelar ju ändå ingen roll tänkte jag.
De gör en ctg koll, tar vikt, urinprov mm. Såna där standardgrejer när man skrivs in. Värkarna ligger på var 8:e minut och är kraftiga. Tycker det är lite jobbigt att behöva ligga still. Vill hellre vara uppe och trampa runt.
Vikten visade 19 kg upp. Med Gabriel och Joel gick jag upp 20 kg så det blev ju jämt lopp denna gången med. Märkligt det där!
Halv tre var det dags för personalbyte så vi knallar iväg en runda på lasarettet. In på pressbyrån bland annat.
Vad tusan skulle jag dit och göra? Folk överallt och jag får ett par riktiga värkar. Vart ska jag ta vägen? Vill inte stå här och andas och trampa. På vägen tillbaka kom värkarna tätt men alla ändå inte jättestarka.
När vi kommer upp på avdelningen igen letade den nya barnmorskan efter oss. Nya och nya, hon jobbade som barnmorska på vårdcentralen när vi väntade Gabriel så hon skötte kontrollerna under graviditeten då och var även med i föräldragruppen vi gick i.
15:35 bestämmer vi att kolla hur läget är där nere. En liten besvikelse var det allt. Livmoderhalsen var utplånad och jag var öppen 3 cm. När hon ändå var där och gröpade passade hon på att göra en hinnsvepning.
Värkarna blir mycket starkare nu och trycker på riktigt bra. Kontroller av hjärtljud görs med jämna mellanrum.
Jag får frågan om smärtlindring men nej tack jag klarar mig med min TENS-apparat.
Lustgas? Nej tack.
CTG kopplas på igen och jag får lite lätt ångest av att sitta fast då jag har ett stort behov av att trampa runt i hela rummet.
17:41 får jag lägga mig för en ny kontroll över läget där nere.
8-9 cm öppen. Jag får frågan om hon ska ta hinnorna så vattnet går men jag tvekar. Känner mig på något sätt inte redo för att få krystvärkar. Bm låter mig vara lite. Får nästa värk och jag utbrister nåt i stil med: Åh fy tusan vad det trycker på.
Där tar bm beslutet själv att ta hinnorna. Bara dumt att ligga med det trycket.
Alltså när man ligger där och vattnet bara forsar ut mellan benen, den känslan är så konstig. Både äcklig och skön. Skön just för att man vet att det är sååå nära.
Det var bajs i vattnet så barnmorskan blir tvungen att sätta skalpelektrod på bebisens huvud. Klockan är 17:46 när detta är klart. Man har verkligen ingen tidsuppfattning alls i detta läget.
Tyvärr stör min enda smärtlindring denna elektrod så jag får helt enkelt plocka bort min älskade TENS-apparat. Ska jag alltså klara det här utan något alls nu!!
Jo då, så stor skillnad var det ju inte ändå. Den fungerar nog mer som en nallebjörn.
Krystvärkarna kommer.
Huvudet känns en bit ut men vart är bm??
Hon är inte här.
Några sekunder senare är hon tillbaka med en sköterska.
De skyndar sig på med förkläden och vad de nu tar på sig. Ingen aning faktiskt. Har aldrig tänkt på det.
Huvudet är där och det är längre ut men jag får inte krysta mer än.
Men vad händer. Försvinner huvudet? Japp det åkte in igen. Hon är så duktig säger bm.
En ny värk. Huvudet åker ut en bra bit igen.
Men vad gör ni? Vi gör inget, det är hon. Vi kan tyvärr inte be henne sluta.
Om ni tänker er en stor fisk som fångats och ligger där ovan vatten och sprattlar. Nåt sånt gjorde hon, fast med huvudet mellan mina ben och kroppen lös inne i magen. Helmysko känsla.
Mellan krystvärkarna babblar jag på om att det inte gör ont alls. Jag kan inte fatta det.
Mmmm, ingen värk, ingen smärta.
Jag somnar nog nu sa jag men lika snabbt ändrade jag mig.
Ne nu kom en ny värk och hela hon kommer ut i den.
Åh denna fantastiska känsla när allt bara glider ut och upp på magen kommer världens knubbigaste goaste unge som genast skiter och kissar på mig!
Jag kan inte låta bli att surra igen om att det inte gjorde ont.
Klart det gjorde ont. Värkarna innan krystvärkarna och sen svedan där nere när hon ska ut men inte annars. Helmysko. Snacka om att man är fylld med adrenalin och hormoner!
Kl 18:12 är hon alltså ute. Underbara unge!
Moderkakan kommer några minuter senare och en liten bristning sys. Där kan man snacka smärta när man känner nålen gå igenom.
Senare på kvällen kommer vi till bb rummet med den goda GRATTIS brickan. Så himla gott.
Barnen hälsar på dagen efter, överlyckliga.
Joel undrar direkt om jag orkar sitta på golvet och bygga pussel med honom nu.
Senare på dagen åker vi hem.
Återbesök på måndagen visar att hon fått gulsot och måste tillbaka för ny koll. Vi fick kolla tre dagar innan det blev bättre så nu är vi fria.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar